3 år
12 januari 2005. Mina minnen från den kvällen kommer alltid sitta som fastbrända i min hjärna. Kommer fortfarande mer eller mindre ordagrant ihåg Johannas telefonsamtal klockan 18. 50 på kvällen. Samtalet som lät mig veta att en av mina närmaste vänner kört av vägen. Han var död. Kvällen som följde är fortfarande en dimma men ändå kristallklar. Följade dag likaså. Ser fortfarande framför mig hur min syster mer eller mindre faller ihop i vägkanten vid berget i Östadkulle, skakandes av gråt. Minns hur jag kände mig så tom. Jag låg i min säng och ville aldrig mera gå upp. Orkade inte mer än den ständiga frågan: Varför?!
Fortfarande idag, tre år senare går det knappt en dag utan att någon tanke som innefattar Eric fladdrar förbi. Man har slutat vara arg, slutat fråga varför. Det är mer en känsla av acceptans blandad med en oerhörd saknad. Hur hade allt sett ut om det inte hänt? Vad hade hänt om jag skickat det där sms:et?
Tre år - fortfarande helt ofattbart. Tänker på dig, saknar dig. Alltid.
14/4-1984 - 12/1-2005
People comes and people goes, but they never leave you.
