Frida

Igår var en surdag. Fast det började med en gladdag för jag skulle få åka hem med två-tåget och således vara hemma halv fyra. Hade trevligt sällskap på tåget av klasskompisar och klasskompisars grannar och jag vet inte allt vad det för för connections som kom fram. Framme i Falkköping hoppde jag glatt av tåget och givk övet till andra sidan av perrongen för att ta det kommande stockholmståget ner till Alingsås. Sen slänger jag en kik på den där skrämen som meddelar när tågen går. Tåg mot Herrljunga, Göteborg, ca 30 minuter sent. Fan. Jag går inte och sätter mig och väntar istället för att stå ute i snön med sönderfrusna tår. Går ut lagom tills det att tåget ska rulla in och får vänta ytterligare tio minuter. Efter de tio minuterna sprakar högtalarna och mansrösten utan kropp och ansikte säger att tåget blir ytterligare föresenat på grund av lokfel. Vi bör överväga att ta ett annat tåg eftersom felet är kvar och tåget kör jättelångsamt. Skrutt. Får helt enkelt vänta tills nästa tåg kommer in som ska gå mot gbg. Med andra ord fick jag vänta en  timma i Falköping. Lite gring då va? Plus att jag inte ätit nån lunch. Och alla som känner mig vet att jag blir ett monster när min blodsockerhalt sjuker under det förbjudna strecket.

Som tur var träffade jag Frida på tåget i Vårgårda och det muntrade upp mig lite iaf. Lyxade dessutom till det med färska bagels och broccolisoppa när jag kom hem. Det  var precis vad jag behövde. Träning som utgjorde nästa punkt på schemat var också välbehövlig med fruktansvärt tråkig när Robin inte var med.